"Det händer inte mig"

Visst tänkte jag både en och två gånger när jag tecknade Alvins försäkring att "det händer inte oss". Och när det väl händer så är man ju knappast förberedd. Men förra fredagen (20/2) så slog olyckan till. Jag hade lekt med Akira, en hund jag hade boende hos mig några veckor, och hon hade slitit sönder ett gosedjur så jag samlade upp luddet som varit innuti gosedjuret för att gå och slänga det. Jag möter Alvin i köket och han ser att jag har något skojigt i handen - som han självklart vill ha. Han hoppar upp mot min hand (som jag har i höjd med min höft ungefär) och när han ska ner på golvet igen landar han väldigt tokigt på sitt högra bakben, och börjar skrika hysteriskt.. Jag tror givetvis något är brutet, och försöker snabbt få ner honom på jorden igen, jag lugnar och håller honom stilla och tillslut blir han tyst. Försöker sakta och försiktigt att känna honom på benet för att se vart ha verkar ha ont, men jag vågar inte klämma för mycket. Skiver ett snabbt meddelande i facebookchatten till mina jobbarkollegor för att se vad de tycker jag ska göra och ringer sedan veterinären i Hemlingby. De ber mig att se till så Alvin ställer sig upp och stödjer på benet men det vägrar han, så dom tycker att jag ska ringa Evidensia istället då de har möjlighet att röntga honom om det behövs. Dit ringer jag och får till svar att de har ont om folk och därför inte har möjligjhet att ta emot oss så istället ska jag ringa Distriktsveterinärerna i Valbo.. Jag ringer men får inget svar, och då skriver min chef att Rembacken i Uppsala har röntgenmöjlighet, men jag väljer att chansa på att åka in till veterinären i Valbo då de har en akutmottaging. Vi kommer in precis vid 13 och får slå oss ner i väntrummet för att fylla i lite uppgifter medans vi väntar på att få komma in och undersöka. De ber mig ställa honom på vågen och när jag ska lyfta honom dit skriker han ännu en gång så högt att jag tror han bokstavligt talat ska dö. Jag var själv inte helt okej den dagen med smärta i kroppen och ett mindre bra humör så jag bryter ihop när jag hör hans skrik och får ursäkta mig, sedan tar jag ett djupt andetag och samlar mig. Vi fyller i alla uppgifter, och vågen visar 14,5 kg. Sedan får vi komma in i ett röntgenrum direkt, och Alvin får en spruta med lugnande. Han röntgas om och om igen, då de misstänker knäet men inte riktigt ser så bra pga alla tillväxtzoner. Man kan inte se något direkt så de väcker honom och säger att han borde gå normalt på alla ben annars blir de oroliga. Jag hoppas innerligt att han ska vakna och stöjda på alla benen men när han försöker sjunker han bara ner på golvet och kvider. De känner lite på honom igen och han säger till ordentligt när de rör vid knäleden. Sedan väljer de att skicka upp plåtarna från röntgen till Falu Djursjukhus eftersom de är riktigt duktiga där, och vi får sitta ner och vänta. Och vänta. Efter 1,5 timme får vi beskedet att han har en fraktur i tillväxtbrosket i sitt högra knä och får gå hem med order om strikt vila, samt smärtstillande över helgen. Vi ska tillbaka på Tisdagen (24/) för att röntga igen och se om det blivit bättre. Återbesöket går sådär. Alvin har troligtvis fått en rätt hemsk syn på allt vad veterinär heter och när han ska få sin lugnande spruta för att röntgas blir han hysterisk bara av att sköterskan petar på honom, så det slutar med fasthållning. Röntgen visar tyvär att det inte blivit någon vidare förändring över helgen trots vilan men vi får tillslut åka hem och de ska ringa upp mig så fort de fått svar från Falun eftersom de även denna gång skickat upp plåtarna dit. På Torsdagen ringer de upp mig när jag är ute på förmiddagspromenad på jobbet, jag har två val: Att fortsätta med vila och smärtstillande och hoppas på att det läker eller att låta operera honom (sätta några stift för att stabilisera och underlätta läkningen). Om han inte opereras så kan det i värsta fall bildas fula ärr runt frakturen som kan leda till att Alvin blir kroniskt halt. Han är 5 månader gammal, så valet blir lätt. Jag ringer Falun och ber om en tid för operation, och vi får en redan dagen därpå (27/2). Vi ska komma redan vid 7.30 för att prata lite med veterinär Chris innan, så vid 6 åker jag och mina båda systrar från Gävle. 
Väl framme rastar jag min lille räv, och sedan skrivs han in och veterinären kommer för att berätta vad han ska göra. Jag får se plåtarna och han förklarar hur det egentligen borde se ut i knäet och hur det absolut inte får se ut (ifall man väljer att inte göra en operation) och jag förstår att jag gjort rätt val. Sedan ska Alvin få en spruta igen för att sedan röntgas. Sprutan är jättehemsk och han skriker i högan sky. Men denna gång vet jag att han visar sin lilla "drama-queen" sida ;) "Det tar ungefär 5 minuter" säger veterinären, och ja - knappt 3 minuter senare sover han rätt djupt. De rullade iväg med honom på operation och jag och syskonen åkte in till Borlänge för att ha något att göra. Han skulle bli klar vid 14 tiden så vi åkte till Kupolen och gick och kollade i affärer. När klockan närmade sig 13 åkte vi mot Falun igen, de skulle ringa när han var färdig men vi åkte till veterinären och fick vänta sista stunden där. Operationen hade gått bra, men när han vaknade upp hade han haft viss panik. Så de fick ge honom lite lugnande så han somnade om en stund, och när han sedan vaknade igen var han mycket lugnare och rätt så trött.
Ungefär hela bilresan hem var han lika trött och när vi kom hem fick han mat och sen la han sig ganska på en gång och vilade, gnällde en del men det är ju helt förståeligt när han var nyopererad och allt. 
 
Resten av helgen har det varit lagom fart på honom, ut och göra ifrån sig och sedan in och vila. Han har sovit rätt mycket, och äter bra. Tar sin medicin gör han också vilket är skönt, den smakar ju lever ;)
Imorgon ska vi få låna en uppblåsbar krage av en hund på dagis, eftersom Alvin inte är helt förtjust i tratten han måste ha på sig. Så vi hoppas kragen funkar bättre, och framförallt så hoppas vi att benet läker fint så han snart kan vara en glad och livlig valp igen! :)