"Det händer inte mig"

Visst tänkte jag både en och två gånger när jag tecknade Alvins försäkring att "det händer inte oss". Och när det väl händer så är man ju knappast förberedd. Men förra fredagen (20/2) så slog olyckan till. Jag hade lekt med Akira, en hund jag hade boende hos mig några veckor, och hon hade slitit sönder ett gosedjur så jag samlade upp luddet som varit innuti gosedjuret för att gå och slänga det. Jag möter Alvin i köket och han ser att jag har något skojigt i handen - som han självklart vill ha. Han hoppar upp mot min hand (som jag har i höjd med min höft ungefär) och när han ska ner på golvet igen landar han väldigt tokigt på sitt högra bakben, och börjar skrika hysteriskt.. Jag tror givetvis något är brutet, och försöker snabbt få ner honom på jorden igen, jag lugnar och håller honom stilla och tillslut blir han tyst. Försöker sakta och försiktigt att känna honom på benet för att se vart ha verkar ha ont, men jag vågar inte klämma för mycket. Skiver ett snabbt meddelande i facebookchatten till mina jobbarkollegor för att se vad de tycker jag ska göra och ringer sedan veterinären i Hemlingby. De ber mig att se till så Alvin ställer sig upp och stödjer på benet men det vägrar han, så dom tycker att jag ska ringa Evidensia istället då de har möjlighet att röntga honom om det behövs. Dit ringer jag och får till svar att de har ont om folk och därför inte har möjligjhet att ta emot oss så istället ska jag ringa Distriktsveterinärerna i Valbo.. Jag ringer men får inget svar, och då skriver min chef att Rembacken i Uppsala har röntgenmöjlighet, men jag väljer att chansa på att åka in till veterinären i Valbo då de har en akutmottaging. Vi kommer in precis vid 13 och får slå oss ner i väntrummet för att fylla i lite uppgifter medans vi väntar på att få komma in och undersöka. De ber mig ställa honom på vågen och när jag ska lyfta honom dit skriker han ännu en gång så högt att jag tror han bokstavligt talat ska dö. Jag var själv inte helt okej den dagen med smärta i kroppen och ett mindre bra humör så jag bryter ihop när jag hör hans skrik och får ursäkta mig, sedan tar jag ett djupt andetag och samlar mig. Vi fyller i alla uppgifter, och vågen visar 14,5 kg. Sedan får vi komma in i ett röntgenrum direkt, och Alvin får en spruta med lugnande. Han röntgas om och om igen, då de misstänker knäet men inte riktigt ser så bra pga alla tillväxtzoner. Man kan inte se något direkt så de väcker honom och säger att han borde gå normalt på alla ben annars blir de oroliga. Jag hoppas innerligt att han ska vakna och stöjda på alla benen men när han försöker sjunker han bara ner på golvet och kvider. De känner lite på honom igen och han säger till ordentligt när de rör vid knäleden. Sedan väljer de att skicka upp plåtarna från röntgen till Falu Djursjukhus eftersom de är riktigt duktiga där, och vi får sitta ner och vänta. Och vänta. Efter 1,5 timme får vi beskedet att han har en fraktur i tillväxtbrosket i sitt högra knä och får gå hem med order om strikt vila, samt smärtstillande över helgen. Vi ska tillbaka på Tisdagen (24/) för att röntga igen och se om det blivit bättre. Återbesöket går sådär. Alvin har troligtvis fått en rätt hemsk syn på allt vad veterinär heter och när han ska få sin lugnande spruta för att röntgas blir han hysterisk bara av att sköterskan petar på honom, så det slutar med fasthållning. Röntgen visar tyvär att det inte blivit någon vidare förändring över helgen trots vilan men vi får tillslut åka hem och de ska ringa upp mig så fort de fått svar från Falun eftersom de även denna gång skickat upp plåtarna dit. På Torsdagen ringer de upp mig när jag är ute på förmiddagspromenad på jobbet, jag har två val: Att fortsätta med vila och smärtstillande och hoppas på att det läker eller att låta operera honom (sätta några stift för att stabilisera och underlätta läkningen). Om han inte opereras så kan det i värsta fall bildas fula ärr runt frakturen som kan leda till att Alvin blir kroniskt halt. Han är 5 månader gammal, så valet blir lätt. Jag ringer Falun och ber om en tid för operation, och vi får en redan dagen därpå (27/2). Vi ska komma redan vid 7.30 för att prata lite med veterinär Chris innan, så vid 6 åker jag och mina båda systrar från Gävle. 
Väl framme rastar jag min lille räv, och sedan skrivs han in och veterinären kommer för att berätta vad han ska göra. Jag får se plåtarna och han förklarar hur det egentligen borde se ut i knäet och hur det absolut inte får se ut (ifall man väljer att inte göra en operation) och jag förstår att jag gjort rätt val. Sedan ska Alvin få en spruta igen för att sedan röntgas. Sprutan är jättehemsk och han skriker i högan sky. Men denna gång vet jag att han visar sin lilla "drama-queen" sida ;) "Det tar ungefär 5 minuter" säger veterinären, och ja - knappt 3 minuter senare sover han rätt djupt. De rullade iväg med honom på operation och jag och syskonen åkte in till Borlänge för att ha något att göra. Han skulle bli klar vid 14 tiden så vi åkte till Kupolen och gick och kollade i affärer. När klockan närmade sig 13 åkte vi mot Falun igen, de skulle ringa när han var färdig men vi åkte till veterinären och fick vänta sista stunden där. Operationen hade gått bra, men när han vaknade upp hade han haft viss panik. Så de fick ge honom lite lugnande så han somnade om en stund, och när han sedan vaknade igen var han mycket lugnare och rätt så trött.
Ungefär hela bilresan hem var han lika trött och när vi kom hem fick han mat och sen la han sig ganska på en gång och vilade, gnällde en del men det är ju helt förståeligt när han var nyopererad och allt. 
 
Resten av helgen har det varit lagom fart på honom, ut och göra ifrån sig och sedan in och vila. Han har sovit rätt mycket, och äter bra. Tar sin medicin gör han också vilket är skönt, den smakar ju lever ;)
Imorgon ska vi få låna en uppblåsbar krage av en hund på dagis, eftersom Alvin inte är helt förtjust i tratten han måste ha på sig. Så vi hoppas kragen funkar bättre, och framförallt så hoppas vi att benet läker fint så han snart kan vara en glad och livlig valp igen! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det här med uppdatering

Ja som vanligt har jag sällan tid över till att faktiskt starta datorn men nu kommer en uppdatering sedan sist jag skrev.
 
Alvin har idag hunnit bli 12 veckor och fick idag sin andra spruta. Hela besöket gick jättebra förutom att han vart rädd och skrek rätt ut precis när vi hade kommit in då en av veterinärerna flyttade sin fot hastigt så det hasade till på golvet. Han som aldrig reagerat särkilt starkt på någonting hitills, men det är väl påväg mot spökåldern snart ;)
2 veckor har han varit på dagis nu och det går jättebra, han trivs i sitt "rum" och kan slappna av när jag går ifrån vilket är skönt. Han är också väldigt duktig på att säga till när han vill ut, men visst händer det olyckor. Hemma har det också gått bra, han är rätt trött när vi kommer hem från dagis, tyvärr något övertrött de senaste dagarna och det beror nog på att det blev lite för mycket i helgen för honom. Jag var iväg till Stockholm i lördags för att gå på en konferans så Alvin sov över hos Camilla (som jag jobbar med) och på söndagen besökte vi kusinerna i Ockelbo. Det blev mycket nya intryck, och så var ju jag borta i ganska så precis ett dygn. Så nu kör vi på i lite långsammare takt, och bara håller oss hemma och vilar några dagar. Jag gissar att jag blev lite för säker på att han klarar av att följa med på saker eftersom han hittills tagit det så bra vart han än kommit. Men ibland måste man bromsa helt enkelt :) Miljöträningen i övrigt har som sagt gått bra, han har fått följa med till pappa och träffat hans hundar, varit med hos en kompis några timmar en kväll och ute hos kusin med familj för att prova på hur det är att vara bortbjuden. Han gillar att vara med oss i början och se vad som händer men när han känner att han har koll på läget lägger han sig i hallen tills vi ska åka hem. Lite som om han är rädd att bli lämnad ;)  Sen har vi även åkt buss en gång, och många många svängar med bilen eftersom vi åker bil till och från jobbet varje dag. Han lägger sig ner snabbt och somnar och när man kommer fram får man blicken som säger "vi kan väl åka en liten stund till?". Några promenader som sträcker sig längre än ut-och-kissa-på-gräsmattan har vi hunnit med också, och han är duktig på att gå i koppel, om än lite envis och filosofisk så han sätter sig gärna ner och bara tittar på folk/bilar/annat som passerar. VÄÄLDIGT glad i folk trots att det knappt kommit fram någon, han ska fram till varenda en trots att de knappt ser honom. Några riktiga "kompisar" har han inte fått direkt, inte helt oväntat eftersom han är en "äcklig" valp enligt de flesta hundar. Men fasters labrador Malte var nog den som accepterat honom mest hittills, så vi får hoppas det funkar mellan dom när han växer upp.
 
I övrigt är han en väldigt snäll och förhållandevis enkel valp att ha och göra med. Ända från början har han sovit hela nätter (tack och lov) och säger till varje morgon att nu är det dags att gå ut och kissa, och sen kan dagen börja. Han äter med varierad aptit, vissa dagar kastar han sig över maten och andra dagar är han inte så hungrig just när maten serveras så vi brukar göra ett nytt försök senare och då går det oftast i. Eftersom han ätit färskfoder sedan avvänjningen påbörjades så är det det som jag valt att fortsätta ge honom, och nu äter han Nordic Spannmålsfri vilket han tycker om. Till det får han 1 gång /dag några bitar lösfryst energitillskott i form av fett då han från början åt solrosolja men inte var så förtjust i att hela maten vart en sörja. Vägde honom för ca 1-1,5 vecka sedan och då låg han på ca 5,4 kg och idag hos veterinären så vägde han 5,8 så växer det gör han då säkerligen. Öronen är sakta men säkert påväg uppåt, och både mamma och pappa har stå-öron så det blir troligtvis så för lille Alvin också.
 
Avslutar inlägget med att lova att nästa handlar om just rasen Canaan Dog, då det var ett önskemål. Bjuder på lite bilder också, från han kom hem tills idag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Chanco's Tarragon

Hej allihopa!
Det var ett bra tag sedan jag skrev, och för några veckor sedan var jag hundvakt åt en vän och lovade henne att blogga den veckan jag passade schäfern Hekla. Men det blev visst aldrig av, och det är ju inte alls typiskt mig att glömma bort stackars bloggen, eller? ;)
Hur som helst, tänkte jag försöka att skriva lite då och då, och det för att själv kunna gå tillbaka och läsa om den första tiden med min alldeles egna valp. Ja ni läste rätt. I så många år har jag drömt, tjatat och längtat efter en egen hund, och nu är han här!
I stamtavlan heter han Chanco's Tarragon, men jag har valt att kalla honom för Alvin. Alvin är av en rätt ovanlig urhunds-ras som heter Canaan Dog, det finns endast 2 uppfödare i Sverige, och ca 100 registrerade hundar här, då en stor del är levererade utomlands. Jag fick se bilder på små söta Canaan-valpar redan i somras, men då var inte tiden rätt. När jag nu till hösten började jobba på Hundia Hunddagis visade min chef mig än en gång kennel Chanco (han känner uppfödaren väl), och hintade om att de väntade valpar. Den 16e September föddes 9 små underverk, och jag började genast fundera på om tiden äntligen var rätt och kom fram till att det var den. Jag tog kontakt med Alvins uppfödare och eftersom de bor en bra bit bort bestämde vi ett datum jag skulle komma ner, bekanta mig med rasen och se vad det kunde leda till. Jag hade ju aldrig träffat en Canaan Dog förr. Den 11 oktober åkte jag och mamma de 62 milen (enkel resa) ner för att mötas av så otroligt trevliga och mysiga hundar. Vi fick träffa alla de vuxna en och en först, för att sedan träffa alla de små liven. Då visste jag ju inte vilket kön, eller just vilken valp jag ville ha. Men jag behövde inte fundera länge för att kunna avgöra att en av dom skulle bli min! Uppfödaren hämtade ut några valpar i taget, och sist ut av alla var Alvin och hans ena bror. Jag föll direkt. 
Nästan 6 veckor gick och måndag den 17e november åkte vi än en gång ner till Alvesta, för att få hemta hem honom. Vi skrev papper och myste en stund, innan vi packade in oss i bilen för att åka de dryga 7 timmarna hem. Första 15 minutrarna pep han efter mamma och syskon. Men han kom snabbt till ro och sov större delen av resan hem med undantag för några kiss-stopp. Det har tagit tid för mig att smälta att han är här, att han är min - det är äntligen på riktigt. Men jag tror jag börjar förstå nu :)
 
Det har tagit mig några dagar att skriva detta inlägg, det är verkligen inte många lediga stunder över med en liten valp. Första veckan var vi hemma bara han och jag, mina systrar kom över och hälsade på mycket (de hade pappavecka den veckan), och mot slutet av veckan kom nära och kära för att inspektera. Han är en väldigt lugn och snäll valp, och det är jag verkligen tacksam för. Han var jättesnäll med mina små-kusiner (2, 4 och 6 år gamla)  och det känns bra. Den här veckan har vi spenderat några timmar både måndag och tisdag på mitt jobb (jag jobbar på ett hunddagis) och det har också gått bra. Han ska ju vara med mig när jag jobbar framöver, så vi har börjat med introducering där. I eftermiddag ska vi dit igen mellan 14.30-18.00. 
 
Jag ska somsagt försöka skriva oftare, och jag hoppas ni vill följa oss! :)
 
Tass